MINNESORD

Lee Kum-ah Nathansen

1959 – 2014

 

Dansvärldens främmande fågel har flyttat.

 

Lee Kum-ah kom till Sverige och Göteborg som 7-åring från en helt annan värld som adoptivdotter till Inger Nathansen, en kvinna med stora kulturella intressen.

 

Vad underligt det måste ha varit. Hon fick lära sig ett helt nytt språk och hon glömde sitt gamla, hon fick börja spela piano och hon fick gå i dansskola. Där hittade hon sitt jag, sina sanna uttryck. Dansen blev tidigt hennes värld att finnas i.

 

Någon gång i tonåren dök hon upp på Danshuset i ljusblå klänning, som alla som gått på Stora Teaterns elevskola var iförda, alltid glad, alltid nyfiken och påhittig.

 

Så småningom blev det London och Royal Academy of Dance, där hon gick ut med högsta omdömen. Hon blev anställd på Balettakademien i Göteborg. Efter nya studier nu på Laban Centre och i Amsterdam i moderna tekniker återvände hon till Göteborg för att dansa själv, skapa själv och bygga upp en verksamhet kring sig och dansen.

 

Vi var många som fick vara med i hennes projekt - Myrstacken på Kronhuset, dans i Palmhuset som TV spelade in, Portar och Nyårsfirande på Kronhuset som sändes i TV2, de fantastiska fladdrande tygerna i träden på Vasagatan under Dance Across Borders, Röd, Kan Madigan så kan väl jag och Spår, underfundiga solon och så dansen i Botaniska trädgården, där hon var så hemma.

 

Hon var med mig i massor av föreställningar både som dansare och som samtalspartner. Vi tränade tillsammans, vi delade repstudio i några år. Det var där i dansen hon kunde agera fritt. Lee är en av de främsta dansare detta land har upplevt. Hon fick aldrig de resurser, som hon skulle behövt, för att de många skulle  hitta till hennes dans, men hon gav oss som kände henne, en skymt, en aning om dansens innersta väsen.

 

Vi ser Lee som dansar och åter dansar, som är dansens själva själ. Dansen var hennes språk, hennes egentliga modersmål. Där kom de stora nyanserna fram, där stod rörelsen med stort R i centrum, det nav som hela hennes liv kretsade kring.

 

Vi är många som bär med oss Lee i våra hjärtan, så närvarande och så obegriplig. Hon bar ett stort allvar och ett enormt engagemang inom sig, som hon ofta dolde bakom några avväpnande infall.

Med ett barns logik växlade hon mellan det sublima och det jordnära. Hon älskade barn och det var nog barnen, som bäst förstod Lee och kunde ta vara på hennes storhet och vika lotusblommor och tranor.

 

Jag minns en vän som jag bär i mitt hjärta med stor värme och tacksamhet.

 

Anna Ångström skrev i Svenska Dagbladet 2005, när vi gästspelade i Stockholm på Moderna Dansteatern:

 

“Även Göteborgsbaserade Lee Kum-ah Nathansen har ett säreget uttryck och en mogen kropp som inte passar in i gängse dansarnormer. Med enkla medel skapar hon korta visuella poem.

I “Röd” leker hon fysisk tittut med ett rött täcke och ljusets hastiga avslöjanden. I “Kan Madigan så kan väl jag” är det ett prasslande silvertäcke som lyfter fram ett temperament som knappast vill underordna sig det melankoliska Mozarttemat från Bo Widerbergs bitterljuva film Elvira Madigan.

 

Allvarligast är solot “Spår”, som tar avstamp i Kinas förtryck av Falun Gong-rörelsen. Med en dikt som skugga lyssnar Lee fram en inre strid med mjuka armar à la tai-chi. Andningen tycks få svar i den enda ljuskällan: en levande låga. För några sekunder laddas rummet med stark energi. Kvar efter sortin i mörkret är fotspår på papper.“

 

 

Gun Lund

koreograf och dansare, E=mc2 Danskonst och 3:e Våningen