Rune Lindblad är en av våra stora pionjärer inom ny musik. Han började som bildkonstnär, men kom tidigt att förstå att världen av konkreta och elektroniskt alstrade ljud var en outsinlig källa för konstnärliga uttryck. 2017 är det sextio år sedan den första konserten med elektronisk musik hölls i Göteborg, där Rune presenterade sitt opus 1, Party. 3:e Våningen uppmärksammar detta med en pop-up-utställning i Försökshallen. Här visas Runes bildkonst och två konserter med verk från alla fyra decennier av hans skapande. Konserterna presenteras av Runes elev och kollega Max Käck.

 

Lyssna på ett specialprogram om Rune Lindblad i Elektroniskt i P2 där 3:e Våningens konstnärliga ledare medverkar i intervju: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/845890?programid=4432

 

Om Rune Lindblad

Rune Lindblad föddes 1923 i Göteborg i en arbetarfamilj. Fadern var varvsarbetare och själv arbetade Rune som ung som nitare på Eriksbergs varv. Upplevelsen av ljuden på varvet kom senare att sätta avtryck i hans kompositioner, och engagemanget för arbetarklassen de sämst ställda följde honom hela livet. Han visade tidigt intresse för teckning och utvecklade sin talang på kvällskurser efter arbetet på varvet.

 

En morgon 1955 upplevde Rune något som kom att ändra hans konstnärliga inriktning. Efter en glad kväll med konstnärsvänner övermannades han att av trötthet på väg genom Slottsskogen och lade sig att vila i backen vid Björngårdsvillan. När han vaknade var verksamheten i full gång i Björngårdsvillans restaurang och naturens ljud blandades med ljuden från servering och kök. I den yrvakne Runes medvetande förstärktes och blandades ljuden till något som frigjorde sig från sina källor och fick ett liv i sig själv. Där och då uppstod tanken att man kunde skapa konst med ljud.

Hans första försök att skapa konst av ljud blev ett stycke med titeln Party, inspelad med trådbandspelare på en serveringsvagn under en fest. Detta är en av de första kända svenska elektroniska kompositionerna. 1957 arrangerades den första konserten i Göteborg med elektronisk musik. Medverkande var också Bruno Epstein och presentatör var Sven-Erik Johansson. Konserten blev en skandal och musiken fick hård kritik i göteborgstidningarna.

 

Rune Lindblad fortsatte sin konstnärliga bana som teckningslärare på högstadieskolor och på Hovedskous konstskola. Hans utställningar medförde inga framgångar, men han fortsatte oförtrutet att producera både bild- och ljudkonst. Under sextiotalet fick han tillgång till utrustning på Chalmers och arbetade också på Elektronmusikstudion i Stockholm.

 

1971 blev han anställd som lärare i ljud och bild på den nystartade musikutbildningen SÄMUS. Där fick han tillgång till bättre utrustning och han fick också möjlighet att arbeta med bildspel. Att kombinera egna bilder med elektronisk musik blev något av en specialitet. Hans konst består mest av grafik och måleri och i sina bildspel kunde han också arbeta med fotografiska kollage.

Rune Lindblads ingång i skapandet var inte intellektuellt på det sätt som samtida kollegor i genren, utan snarare expressionistiskt och politiskt. Hans bakgrund i arbetarklassen och hans självständiga konstnärskap ledde till ett utanförskap i kulturlivet – först mot slutet av hans liv kom erkännanden både i och utom landet. Han skydde det insmickrande och dekorativa, och både i hans bilder och i hans musik förhärskar ofta råa, kantiga, mörka, ibland t.o.m. brutala uttryck.

 

Rune Lindblad har skapat över tvåhundra ljudkompositioner av stor originalitet och är därmed en av våra mest produktiva elektronmusiktonsättare. Han skrev också ett mindre antal instrumentala verk, t.ex. tre stråkkvartetter. Hans musik finns utgiven på skivor från Proprius, Radium, EMS och Pogus Productions.